Regn, solsken, frost, natt, hetta. Det spelar ingen roll när eller vilket väder. Han ser henne, men hon ser inte honom. Varje dag är det likadant, han följer hennes minsta rörelser inifrån den snåriga skogen. Hennes hage ligger till hälften in i tät, snårig skog och andra hälften blickar mot huset över en öppen äng. Varje dag är hon där med det stora bruna djuret från att det blir ljust tills det mörknar, ibland också efter att det mörknat.

                      Skogen är djup och uppfattas utifrån som mörk och dyster men kommer man där inifrån så ser man det han ser, ett ljus när man väl når ut. Hon rider över den grönbruna ytan, som är täckt av gräs och upptrampad lera efter det massiva djuret. Där han ligger känner han vibrationerna efter varje gång hästen sätter ner hovarna. Oavsett om han är kall och blöt eller ligger i en nästan outhärdlig hetta följer han henne inifrån skuggorna. Vissa dagar är han inte ens försiktig när det gäller att synas, han kan sitta i skogskanten och knappt smälta in i snåret. Han vet också ungefär hur bra han behöver gömma sig beroende på hur hon rider. Ibland hoppar hon och ibland övar hon dressyr och ibland rider hon bara runt. Utan hästen under henne känner hon sig inte hel, som om hälften av henne är borta och hon känner sig svag och ensam. I hagen kan hon vara sig själv och hon är stark.

                      Han tror sig känna henne väldigt väl. Varje dag ser han henne, följer minsta rörelse. Han vet hur hon ser ut när hon är riktigt lycklig eller riktigt olycklig. Han ser när hon koncentrerar sig, när hon gör det hon älskar. Bakom sig ligger mörka skogar som försöker kämpa sig ut i ljuset, till henne. När solen skiner känner han sig sårbar, minsta ljud kan avslöja vart han är och han måste tänka på att inte synas. Metodiskt och säkert rör han sig, han kan skogen väl. Bäst gillar han regnet och blåsten, då kan han röra sig mindre försiktigt för han varken hörs eller syns lika lätt. Hon känner en viss osäkerhet mot skogen för hon har inte satt sin fot innanför trädlinjen. Inte denna del av skogen. Hon vågar heller inte se efter riktigt djupt in i den utan ser det som en avskärmning. Hon tror att det är något fel med den då hästen ibland är rädd för att gå nära och den verkar ibland höra eller se saker hon inte ser. Hon håller sig därför i det öppna ljuset.

                      När han sluter sina ögon om nätterna ser han henne rida runt. Hennes bruna vågiga hår i vinden, ibland under en hjälm, ibland i en tofs och ibland utsläppt. Alltid samma svarta ridväst och vita t-shirt. Hennes gyllene hud är en stor kontrast mot hans bleka. Det han tänker på mest och starkast är hennes gröna ögon. Alltid öppna, alltid sköra som om hon hade lätt för att falla i gråt, något som skar i honom när han såg. Tårar som rann nedför hennes mjuka kinder. Själv har han mörka ögon. Han ser sig som ett med skogen. Jämfört med henne ser han sig som en mörksjälad varelse, lika mörk som skogen men han älskar henne och allt hon står för. Varje dag vill han gå fram till henne och prata med henne, bara lära känna henne på riktigt. Det är för mycket som skiljer de åt. Hon är full av liv och är vacker som ingen annan han sett. Han själv kryper på marken i mörkret. Han har jord under naglarna och blicken är kall. Det som håller honom varm är hon.

                      Idag så är det en ovanligt mörk och mulen dag. Det både blåser och regnar något. Han var där långt innan henne. Liggandes i snåret ser han när hon följer hästen in i hagen och tyglar fast den vid en påle. Den frustar lite och hon klappar den på halsen och säger något han inte kan urskilja med regnet som slår mot bladen runt honom. Hon ställer rätt hinder, några låga och några högre. När hon börjar rida tänker han på att han vill vara hästen. Vara så nära henne och vara älskad. Han vill vara som de. Hon och hästen känner varandra bättre än några andra han vet av. De känner varandras rörelser så väl att de kunnat hoppa i sömnen båda två. Regnet kyler honom sakta och om henne och djuret ångar det lite lätt. De bådas andetag lämnar små moln i luften. Hennes bruna hår ser nästan svart ut när det är blött och det ligger i stripor över hennes ansikte. För honom lyser hennes ögon i den gråa massan av regn och mörker. När hon tittar upp ser han de som två starkt grönlysande stjärnor på natthimlen. Hovarna dundrar över marken och i bröstet känner han vibrationerna. Inför varje hopp får hon samma min, samma koncentrerade min. Hinder efter hinder tar hon sig över och han håller andan vid det hindret närmast honom som bara var ett tiotal meter bort. Denna gång skiljde sig lite från alla andra hopp hon gjort. Farten var ovanligt hög och vinden tog tag och piskade regnet mot hennes ansikte. Vid hindret var marken sur men hård. Djuret tappar fäste mitt i hoppet och tiden stannar. Hennes ögon var större än de någonsin varit tidigare och koncentrationen i hennes ansikte är borta. Hon är rädd. Hästen faller på sidan över hindret och slår henne hårt igenom det.

                      Allt blir tyst för en stund, för tyst. Hästens hovar slår inte mer men det känns så i hans bröst fortfarande, men det är hans hjärta som slår. Hästen reser sig klumpigt och travar bort. Små moln bildas vid hindret och två gröna ögon lyser, de blinkar mot regnet som faller. Han ser att hennes andetag är korta och ansträngda, han blir matt. Huvudet börjar snurra på honom och han är spyfärdig. Hon ser på honom och han fryser till, till hans stora förvåning ser hon inte rädd eller förvånad ut. Det är som om hon vetat att han varit där hela tiden. Där ligger hon försjunken i lera med himlen nedfallandes på henne. Molnen över hennes mun blir mindre och mindre. Hennes ögon slutar att blinka för dropparna och stirrar på honom. Han reser sig upp och går långsamt fram till henne, det är första gången han går utanför trädlinjen. Trots att hans hjärta slår så hårt och det svarta blodet rusar i honom så är rörelserna stela och ovana. Att gå upprätt är inte vad han är van vid. Regnet avtar och allt som blir kvar är ett tyst vakuum. Från den ljusa sidan lyfter han upp henne och bär henne över trädlinjen in till det mörka.