I de väldiga maskineriet i öst tillverkas 7,62 ammunition. Det är en kula vars storlek är 7,62 mm i diameter och har en längd på 39 mm. Ingen annan ammunition har tillverkats i samma antal. Från maskineriet i öst så skickas kulorna söder ut i lastbilar och med tåg till Indien. Därifrån färdas de med ett stort lastfartyg som stannar till i östra delen av Afrika. Anledningen till kulans popularitet är att den till skillnad från den andra vanliga 5,56 kulan är att den är både pricksäkrare och större. Den lyfts också tack vare den kanske mest kända automatkarbinen AK47. A står för Automat och K för Kalasjnikov och skapades år 1947 och infördes i den ryska armen år 1949. Inför och under kalla kriget tillverkade Sovjetunionen miljontals AK47or för ett krig mot USA. När kriget inte utbröt så sålde Sovjetunionen av stora delar av sina AK47or, de hamnade främst i Asien, mellanöstern och Afrika. De transporterades till de ställen man kunde tänka sig att gå emot USA och dess likar.

                      Under en ovanligt varm dag i Somalia sitter ett gäng unga pojkar på vakt bakom en vall av sandsäckar och stenar vid ett fäste riktat mot Etiopien. Solen är obarmhärtig i och färgar landet orange för att sedan matcha den röda jorden med sitt röda kvällssken. Deras kläder är slitna och vid sig ligger deras AK47or. Gwandoya, den äldste av de fyra delar ut spelkort och de spelar poker om cigaretter och varm öl. Bosede och Otieno är lika gamla och håller ihop oavsett vad, de blev kidnappade med en dags mellanrum och blev tränade samtidigt. De tre pratar högljutt och med många grova ord. De tre har svurit ed, konverterat, stridit, sett kamrater dö och de har dödat. De har dödat mer kvinnor och barn än män och känner ingenting. Fastän de skrattar och ler, är artiga när de vill, även fast de inte gråter så är de lika svarta av hat på insidan som deras gyllensvarta skinn. Deras mörka och djupa ögon speglar ingen lycka alls. Om man skulle beskriva blicken med ett ord skulle det rätta ordet vara kaos. Någon meter längre ifrån sitter Nsia med ett tomt ansikte. Tårar har torkat i hans ansikte och bildat kanaler. Blott elva år är denne pojke. Det var kvällen innan han hamnade i denna grupp och för bara en månad sedan var han hos sina föräldrar.

                      Tidigt en morgon hördes knallar från gevär och motorljud, de hördes dock allt för sent. Innan någon helt hunnit reagera befann sig två pickupbilar fyllda med gerillasoldater i den lilla byn nära kusten. Nsia var den yngste av sju och sov när en stor man sparkade sönder deras flätade träddörr. Mannen drog några skott i taket, tog upp sin machete och högg Nsias mor i halsen. Ur hålet som blev gurglade blodet när den sista luften gick ur lungorna. Hennes tomma blick skrämde Nsia mer än såret. Innan han visste ordet av hade han släpats ut och placerats utanför framför en bil. Han var tom, han grät inte, han kände inget. Det kanske var chocken som räddade honom eller så såg ledaren något i Nsia som han gillade. Kanske var det bara slumpen men oavsett vad det var så utsågs Nsia att bli en ny soldat i deras stolta gerillaarmé. Av bilfärden ifrån den brinnande byn kommer han inte ihåg någonting. Det han kommer ihåg är att bli uppväckt av kallt vatten och misshandel i dagar innan han fick lektioner i hur man ska döda. Hur man ska sticka en kniv i en annan, hur man ska ladda om och hur man ska skjuta. Var dag fick han höra ledaren prata om deras stora krig och landets befrielse. Ledaren propagerade vilt om hur mäktiga de var och hur deras arméer växer. Inom några veckor var Nsia helt hjärntvättad.

                      - Kom igen nu Nsia, lägg ditt kort! skriker Gwandoya. Bosede och Otieno sitter bara och skrattar och röker cigaretter utan filter. Nsia lägger stilla sitt kort.

- Det är synd att jag inte är en lika bra korspelare som en krigarmaskin, för jag är verkligen jävligt bra. Av de fem som tränades med mig är det bara jag som överlevt såhär långt, skryter Gwandoya. De är alla nya för varandra då de blev satta att vakta denna väg ut ur en djungeldunge för bara ett par dagar sedan.

- Jag skjuter som en Gud, ni ska se mig, hoppas någon försöker attackera. Det blir det sista de gör i så fall. Eftersom Gwandoya är äldst och, inför de andra, verkar veta vad han pratar om så tror de honom. De känner sig trygga med honom. Bosede och Otieno som bara varit i strid ett par gånger försöker ljuga sig till Gwandoyas nivå. Gwandoya viftar med sin AK47a och berättar högt. Mitt i berättelsen reser sig Nsia och går.

- Vart ska du unge? Ropar Gwandoya.

- Kissa, jag kommer! Svarar Nsia men han ska egentligen inte kissa, han orkar bara inte med Gwandoyas prat. Vid trädlinjen ett tiotal meter ifrån den lilla vaktposten ställer sig Nsia och kissar. Han sluter ögonen och lyssnar till porlandet. I porlandet hör han något annat som han inte reagerar på till en början men när det blev tydligare så fick det honom att frysa till. Det är någon i skogen. Han drar fort upp byxorna och svingar sin automatkarbin ifrån ryggen. Bakom honom tystnar skratten och han hör hur de också börjar plocka med sina gevär, hur de mantlas och görs redo. Utan direkt förvarning fräser det till i skogen en bit ifrån och en raket drar nästan sagolikt över sanden och gräset och slår ner i vaktposten. Knallen är öronbedövande men dov. Trycket känns i ryggen på Nsia och han vänder sig om till ett moln av sand och blod. Kort där efter så hörs en hög knall och Nsia faller handlöst i marken. I den gula sanden ser han en röd flod rinna ut. En flod som blir suddig och sedan inte finns mer.

                      Ur Nsias blod dunstar vattnet upp till himlen. Det lämnar den plats där han dog, den lämnar först provinsen och efter det landet, till slut även den världsdelen. De små partiklarna förs iväg norrut av vindar. En sådan liten mängd bildar inga moln men efter att ha seglat några dagar över sand skogar, städer och vatten så går det ihop med ett moln. Fri är vattnet, fri i den djupblåa himlen. Utan oro för någonting, utan smärta eller sorg. Den flyger fritt in över Europa, regnar ner i södra frankrike. Dunstar igen och är åter på väg, denna gång så går den in över Sverige. Molnen går in i den mörkaste och kallaste av nätter och fryser till på sin resa ner mot land igen. De droppar som lämnat Afrika singlar sakta, tyst och stilla ner i en oändlighet av snöflingor. Men en av de som dunstat ifrån Nsia faller ned i mitt öga när jag ser upp emot det mörka himlavalvet. Mot min hornhinna smälter den och det svider till och en tår sipprar ut. Sakta rinner den ner över min kind. 

Regn, solsken, frost, natt, hetta. Det spelar ingen roll när eller vilket väder. Han ser henne, men hon ser inte honom. Varje dag är det likadant, han följer hennes minsta rörelser inifrån den snåriga skogen. Hennes hage ligger till hälften in i tät, snårig skog och andra hälften blickar mot huset över en öppen äng. Varje dag är hon där med det stora bruna djuret från att det blir ljust tills det mörknar, ibland också efter att det mörknat.

                      Skogen är djup och uppfattas utifrån som mörk och dyster men kommer man där inifrån så ser man det han ser, ett ljus när man väl når ut. Hon rider över den grönbruna ytan, som är täckt av gräs och upptrampad lera efter det massiva djuret. Där han ligger känner han vibrationerna efter varje gång hästen sätter ner hovarna. Oavsett om han är kall och blöt eller ligger i en nästan outhärdlig hetta följer han henne inifrån skuggorna. Vissa dagar är han inte ens försiktig när det gäller att synas, han kan sitta i skogskanten och knappt smälta in i snåret. Han vet också ungefär hur bra han behöver gömma sig beroende på hur hon rider. Ibland hoppar hon och ibland övar hon dressyr och ibland rider hon bara runt. Utan hästen under henne känner hon sig inte hel, som om hälften av henne är borta och hon känner sig svag och ensam. I hagen kan hon vara sig själv och hon är stark.

                      Han tror sig känna henne väldigt väl. Varje dag ser han henne, följer minsta rörelse. Han vet hur hon ser ut när hon är riktigt lycklig eller riktigt olycklig. Han ser när hon koncentrerar sig, när hon gör det hon älskar. Bakom sig ligger mörka skogar som försöker kämpa sig ut i ljuset, till henne. När solen skiner känner han sig sårbar, minsta ljud kan avslöja vart han är och han måste tänka på att inte synas. Metodiskt och säkert rör han sig, han kan skogen väl. Bäst gillar han regnet och blåsten, då kan han röra sig mindre försiktigt för han varken hörs eller syns lika lätt. Hon känner en viss osäkerhet mot skogen för hon har inte satt sin fot innanför trädlinjen. Inte denna del av skogen. Hon vågar heller inte se efter riktigt djupt in i den utan ser det som en avskärmning. Hon tror att det är något fel med den då hästen ibland är rädd för att gå nära och den verkar ibland höra eller se saker hon inte ser. Hon håller sig därför i det öppna ljuset.

                      När han sluter sina ögon om nätterna ser han henne rida runt. Hennes bruna vågiga hår i vinden, ibland under en hjälm, ibland i en tofs och ibland utsläppt. Alltid samma svarta ridväst och vita t-shirt. Hennes gyllene hud är en stor kontrast mot hans bleka. Det han tänker på mest och starkast är hennes gröna ögon. Alltid öppna, alltid sköra som om hon hade lätt för att falla i gråt, något som skar i honom när han såg. Tårar som rann nedför hennes mjuka kinder. Själv har han mörka ögon. Han ser sig som ett med skogen. Jämfört med henne ser han sig som en mörksjälad varelse, lika mörk som skogen men han älskar henne och allt hon står för. Varje dag vill han gå fram till henne och prata med henne, bara lära känna henne på riktigt. Det är för mycket som skiljer de åt. Hon är full av liv och är vacker som ingen annan han sett. Han själv kryper på marken i mörkret. Han har jord under naglarna och blicken är kall. Det som håller honom varm är hon.

                      Idag så är det en ovanligt mörk och mulen dag. Det både blåser och regnar något. Han var där långt innan henne. Liggandes i snåret ser han när hon följer hästen in i hagen och tyglar fast den vid en påle. Den frustar lite och hon klappar den på halsen och säger något han inte kan urskilja med regnet som slår mot bladen runt honom. Hon ställer rätt hinder, några låga och några högre. När hon börjar rida tänker han på att han vill vara hästen. Vara så nära henne och vara älskad. Han vill vara som de. Hon och hästen känner varandra bättre än några andra han vet av. De känner varandras rörelser så väl att de kunnat hoppa i sömnen båda två. Regnet kyler honom sakta och om henne och djuret ångar det lite lätt. De bådas andetag lämnar små moln i luften. Hennes bruna hår ser nästan svart ut när det är blött och det ligger i stripor över hennes ansikte. För honom lyser hennes ögon i den gråa massan av regn och mörker. När hon tittar upp ser han de som två starkt grönlysande stjärnor på natthimlen. Hovarna dundrar över marken och i bröstet känner han vibrationerna. Inför varje hopp får hon samma min, samma koncentrerade min. Hinder efter hinder tar hon sig över och han håller andan vid det hindret närmast honom som bara var ett tiotal meter bort. Denna gång skiljde sig lite från alla andra hopp hon gjort. Farten var ovanligt hög och vinden tog tag och piskade regnet mot hennes ansikte. Vid hindret var marken sur men hård. Djuret tappar fäste mitt i hoppet och tiden stannar. Hennes ögon var större än de någonsin varit tidigare och koncentrationen i hennes ansikte är borta. Hon är rädd. Hästen faller på sidan över hindret och slår henne hårt igenom det.

                      Allt blir tyst för en stund, för tyst. Hästens hovar slår inte mer men det känns så i hans bröst fortfarande, men det är hans hjärta som slår. Hästen reser sig klumpigt och travar bort. Små moln bildas vid hindret och två gröna ögon lyser, de blinkar mot regnet som faller. Han ser att hennes andetag är korta och ansträngda, han blir matt. Huvudet börjar snurra på honom och han är spyfärdig. Hon ser på honom och han fryser till, till hans stora förvåning ser hon inte rädd eller förvånad ut. Det är som om hon vetat att han varit där hela tiden. Där ligger hon försjunken i lera med himlen nedfallandes på henne. Molnen över hennes mun blir mindre och mindre. Hennes ögon slutar att blinka för dropparna och stirrar på honom. Han reser sig upp och går långsamt fram till henne, det är första gången han går utanför trädlinjen. Trots att hans hjärta slår så hårt och det svarta blodet rusar i honom så är rörelserna stela och ovana. Att gå upprätt är inte vad han är van vid. Regnet avtar och allt som blir kvar är ett tyst vakuum. Från den ljusa sidan lyfter han upp henne och bär henne över trädlinjen in till det mörka.