I de väldiga maskineriet i öst tillverkas 7,62 ammunition. Det är en kula vars storlek är 7,62 mm i diameter och har en längd på 39 mm. Ingen annan ammunition har tillverkats i samma antal. Från maskineriet i öst så skickas kulorna söder ut i lastbilar och med tåg till Indien. Därifrån färdas de med ett stort lastfartyg som stannar till i östra delen av Afrika. Anledningen till kulans popularitet är att den till skillnad från den andra vanliga 5,56 kulan är att den är både pricksäkrare och större. Den lyfts också tack vare den kanske mest kända automatkarbinen AK47. A står för Automat och K för Kalasjnikov och skapades år 1947 och infördes i den ryska armen år 1949. Inför och under kalla kriget tillverkade Sovjetunionen miljontals AK47or för ett krig mot USA. När kriget inte utbröt så sålde Sovjetunionen av stora delar av sina AK47or, de hamnade främst i Asien, mellanöstern och Afrika. De transporterades till de ställen man kunde tänka sig att gå emot USA och dess likar.

                      Under en ovanligt varm dag i Somalia sitter ett gäng unga pojkar på vakt bakom en vall av sandsäckar och stenar vid ett fäste riktat mot Etiopien. Solen är obarmhärtig i och färgar landet orange för att sedan matcha den röda jorden med sitt röda kvällssken. Deras kläder är slitna och vid sig ligger deras AK47or. Gwandoya, den äldste av de fyra delar ut spelkort och de spelar poker om cigaretter och varm öl. Bosede och Otieno är lika gamla och håller ihop oavsett vad, de blev kidnappade med en dags mellanrum och blev tränade samtidigt. De tre pratar högljutt och med många grova ord. De tre har svurit ed, konverterat, stridit, sett kamrater dö och de har dödat. De har dödat mer kvinnor och barn än män och känner ingenting. Fastän de skrattar och ler, är artiga när de vill, även fast de inte gråter så är de lika svarta av hat på insidan som deras gyllensvarta skinn. Deras mörka och djupa ögon speglar ingen lycka alls. Om man skulle beskriva blicken med ett ord skulle det rätta ordet vara kaos. Någon meter längre ifrån sitter Nsia med ett tomt ansikte. Tårar har torkat i hans ansikte och bildat kanaler. Blott elva år är denne pojke. Det var kvällen innan han hamnade i denna grupp och för bara en månad sedan var han hos sina föräldrar.

                      Tidigt en morgon hördes knallar från gevär och motorljud, de hördes dock allt för sent. Innan någon helt hunnit reagera befann sig två pickupbilar fyllda med gerillasoldater i den lilla byn nära kusten. Nsia var den yngste av sju och sov när en stor man sparkade sönder deras flätade träddörr. Mannen drog några skott i taket, tog upp sin machete och högg Nsias mor i halsen. Ur hålet som blev gurglade blodet när den sista luften gick ur lungorna. Hennes tomma blick skrämde Nsia mer än såret. Innan han visste ordet av hade han släpats ut och placerats utanför framför en bil. Han var tom, han grät inte, han kände inget. Det kanske var chocken som räddade honom eller så såg ledaren något i Nsia som han gillade. Kanske var det bara slumpen men oavsett vad det var så utsågs Nsia att bli en ny soldat i deras stolta gerillaarmé. Av bilfärden ifrån den brinnande byn kommer han inte ihåg någonting. Det han kommer ihåg är att bli uppväckt av kallt vatten och misshandel i dagar innan han fick lektioner i hur man ska döda. Hur man ska sticka en kniv i en annan, hur man ska ladda om och hur man ska skjuta. Var dag fick han höra ledaren prata om deras stora krig och landets befrielse. Ledaren propagerade vilt om hur mäktiga de var och hur deras arméer växer. Inom några veckor var Nsia helt hjärntvättad.

                      - Kom igen nu Nsia, lägg ditt kort! skriker Gwandoya. Bosede och Otieno sitter bara och skrattar och röker cigaretter utan filter. Nsia lägger stilla sitt kort.

- Det är synd att jag inte är en lika bra korspelare som en krigarmaskin, för jag är verkligen jävligt bra. Av de fem som tränades med mig är det bara jag som överlevt såhär långt, skryter Gwandoya. De är alla nya för varandra då de blev satta att vakta denna väg ut ur en djungeldunge för bara ett par dagar sedan.

- Jag skjuter som en Gud, ni ska se mig, hoppas någon försöker attackera. Det blir det sista de gör i så fall. Eftersom Gwandoya är äldst och, inför de andra, verkar veta vad han pratar om så tror de honom. De känner sig trygga med honom. Bosede och Otieno som bara varit i strid ett par gånger försöker ljuga sig till Gwandoyas nivå. Gwandoya viftar med sin AK47a och berättar högt. Mitt i berättelsen reser sig Nsia och går.

- Vart ska du unge? Ropar Gwandoya.

- Kissa, jag kommer! Svarar Nsia men han ska egentligen inte kissa, han orkar bara inte med Gwandoyas prat. Vid trädlinjen ett tiotal meter ifrån den lilla vaktposten ställer sig Nsia och kissar. Han sluter ögonen och lyssnar till porlandet. I porlandet hör han något annat som han inte reagerar på till en början men när det blev tydligare så fick det honom att frysa till. Det är någon i skogen. Han drar fort upp byxorna och svingar sin automatkarbin ifrån ryggen. Bakom honom tystnar skratten och han hör hur de också börjar plocka med sina gevär, hur de mantlas och görs redo. Utan direkt förvarning fräser det till i skogen en bit ifrån och en raket drar nästan sagolikt över sanden och gräset och slår ner i vaktposten. Knallen är öronbedövande men dov. Trycket känns i ryggen på Nsia och han vänder sig om till ett moln av sand och blod. Kort där efter så hörs en hög knall och Nsia faller handlöst i marken. I den gula sanden ser han en röd flod rinna ut. En flod som blir suddig och sedan inte finns mer.

                      Ur Nsias blod dunstar vattnet upp till himlen. Det lämnar den plats där han dog, den lämnar först provinsen och efter det landet, till slut även den världsdelen. De små partiklarna förs iväg norrut av vindar. En sådan liten mängd bildar inga moln men efter att ha seglat några dagar över sand skogar, städer och vatten så går det ihop med ett moln. Fri är vattnet, fri i den djupblåa himlen. Utan oro för någonting, utan smärta eller sorg. Den flyger fritt in över Europa, regnar ner i södra frankrike. Dunstar igen och är åter på väg, denna gång så går den in över Sverige. Molnen går in i den mörkaste och kallaste av nätter och fryser till på sin resa ner mot land igen. De droppar som lämnat Afrika singlar sakta, tyst och stilla ner i en oändlighet av snöflingor. Men en av de som dunstat ifrån Nsia faller ned i mitt öga när jag ser upp emot det mörka himlavalvet. Mot min hornhinna smälter den och det svider till och en tår sipprar ut. Sakta rinner den ner över min kind.